Hjärtat i halsgropen...

Jag trodde jag skulle dö (detta är dock en överdrift) när jag i morse fick ett mess av Amir som sa att han ville att jag skulle höra av mig när jag kunde prata. Eftersom han vet att jag jobbar trodde jag att han menade ikväll så fort jag kommit från jobbet, men till svar fick jag att han behövde prata med mig. Självklart litar jag på honom, men ändå kommer ju tanken att något har hänt på fyllan som han kände att han behövde berätta på en gång innan jag på annat sätt (facebook, resedagboken eller "rykten") skulle få veta nåt innan han var åter på svensk mark. Jag tänkte att jag hör av mig så fort jag har lunch, men innan dess hinner han även ringa och självklart snurrar tankarna ännu fortare och jag börjar nästan intala mig själv om att detta är det enda besked som han kan tankas lämna som är så akut. När vi äntligen fick kontakt med varandra visade det sig för visso att det var något som hänt på fyllan, men inte alls på det sättet jag trott, utan han hade igår kväll/natt lyckats ramla och bryta nyckelbenet!!!! När han ringde mig hade han inte sovit på nästan 40 timmar, pga smärtan och han berättade att han skulle komma tillbaka till Sverige i morrn eller onsdag. Nu är det bestämt att han på onsdag eftermiddag står på svensk mark igen och den här semestern som han sedan länge sett fram imot blev inte alls som han tänkt sig. Tycker så synd om honom att resan blev två veckor kortare och att han måste komma hem till detta kalla, snöiga Stockholm som han såg fram imot att slippa!

Tänker å lider verkligen med dig älskling trots att ingen är gladare än jag att du kommer hem tidigare.